nille92

Hjälp, ikväll kom den.
Ångesten.
Det är bara 9 dagar kvar.
Sen är det hejdå till så läskigt många.
Kommer kännas sorgligt.

Idag fick vi glass av svensk/engelska-läraren Anna-Stina.
Hon höll ett litet tal och delade ut små häften med gamla arbeten till oss. På häftet hade hon klippt ut små hjärtan med en liten dikt på.
Hon sa: "Snälla, om ni slänger dem, så kan ni väl ändå vara så snälla att ni slänger dem hemma. För om ni slänger dem här så att jag ser, kan jag bli lite ledsen, jag har faktiskt lagt ner mycket arbete på dessa."
Klart jag aldrig slänger något sånt.

Hade för några år sedan aldrig trott att jag skulle skriva något sånt här:
Anna-Stina, tack för dessa fyra år. Fyra år som tyvärr aldrig kommer tillbaka.
Tack för att du varit en del av min vardag, kommer att sakna dig.

Kommer givetvis att sakna mina andra lärare också, men det var idag som Anna-Stina officiellt tog farväl av den fina klass 9C, som aldrig aldrig aldrig någonsin mer kommer att finnas.

Tycker, precis som jag läst andra skriva, att det kommer bli extremt jobbigt att lämna alla dessa människor.
Okej, visst kommer man hålla kontakten med de man vill hålla kontakten med. Men det är inte samma sak att komma nyvaken varje morgon och glatt hälsa på dem och prata med dem, som att sitta på bussen och skicka ett stelt; Hej, vad gör du? -sms.

Näe nu kommer det bli svårt att somna ikväll.
Kommer bara ligga och grubbla över svunnen tid.
Lite grann samma sak som när man varit på nutidsorienterings-grejen i Stockholm i vintras.
Vi kom från hela Sverige, från Ystad, från Kräklingbo, från Östersund och Söderhamn, från Leksand och från Kiruna...
Vi i stort sett hälsade på varandra och sedan var vi som världens bästa kompisgäng.
Kändes så sorgligt att åka hem två dagar senare.
Sorgligt att lämna hotellet, där fortfarande de flesta fanns kvar och sorgligt att passera Hallsberg med tåget, där de två sista hoppade av.
Låg och tänkte på det i veckor efteråt. Ville komma tillbaka och träffa alla igen.

Men det här blir ännu värre. Kanske kommer sommarkvällarna förstöras av att jag bara går och tänker över vad som aldrig kommer tillbaka.
Plötsligt blev det inte lika viktigt att åka upp till sommarstugan i Hälsingland, skulle vilja stanna här och låta allt fortsätta ett tag till. 
Slutet kom för snabbt.

Näe, nu måste jag tänka på postiva saker, såsom att jag ska till Liseberg på lördag och att min, Perssons och Ståhls film visas upp imorgon. (Frågan om det blir positivt eller negativt återstår dock tills imorgon.)
Och visst, självklart längtar jag till Hälsingland, men kommer som sagt kännas lite sorgligt när man går ensam längs stranden på kvällen barfota i vågorna och tänker att man aldrig mer kommer få uppleva det som jag finner som vardagligt idag.

Måste vara någorlunda känslokall för att ta mig igenom det här utan allt för stor smärta.
Men just min "skiljes-ångest" är extrem.

Hejdå Rudsskolan, tack för en bra tid.
Farväl 9c, tack för att ni varit en del av min vardag.
Kommer sakna er.